Den månad då löven slår ut

En ensam, svart varg, uppflugen på ett högt klippblock, som helt ensamt låg högt uppe på sluttningen. Utsikten var fantastisk. Nedanför honom sluttade marken mjukt hela vägen ner till en smal bäck, fylld till brädden med smältvatten. Vid bäcken växte en dunge aspar, vars löv precis slagit ut. Det här årets nya gräs hade precis börjat växa sig högt och gräsmarkera var nu gröna snarare än gulbruna av förra årets vissnade gräs. Nere i dalen betade en enorm bisonhjord, de stora, bruna djuren drog sävligt fram och slukade hungrigt det späda gräset, utsvultna efter den långa, stränga vintern. På andra sidan bäcken höjde sig marken igen. Långt borta syntes skelettet efter den skog som brunnit strax efter Derryveaghs födelse. De svartnade contortatallarna sträckte sina döda grenar mot himlen, under dem hade marken redan för länge sedan börjat återhämta sig, där kunde man nu ana en antydan till den blomster som om ungefär en månad skulle visa sig där i sin fulla prakt.

Vargen, Derryveagh, höjde nosen mot den azurblå himlen och ylade. En enda, utdragen ton som sakta steg och sjönk i tonhöjd och styrka. Det var ett sorgset, ensamt läte, från en varelse som djupt saknade andra varelsers sällskap.

Så enkelt grå men ändå så vacker, Athena travade lätt över slättens höga gräs och kände vinden i den varma pälsen, pollen kittlades i näsan och kaniner hoppade i panik ifrån rovdjuret. Men det var ingen fara då hon inte var inte sugen även om hon inte hade ätit på tre dagar och den senaste måltiden bara var en liten hjort. Hon kände sig ensam. Hon hade aldrig haft riktigt sällskap, som liten hade hon varit en liten honvalp med tre stora bröder och mor och far hade haft fullt upp med att hålla dom mätta. I tidig ålder hade hon gett sig av för att söka upp något eget. En varg hade hon haft som sällskap, men honom ville hon aldrig se igen. Smidigt sprang hon upp för en kulle och ställde sig stolt på toppen. Vinden tilltog i styrka och på avstånd kunde hon höra ett sorgligt yl. Hon ville ha sällskap men ändå inte, smärtande minnen dök upp i hennes huvud. Hon ruskade hela kroppen och svarade sedan med ett yl i en ljusare ton. Hon dröjde sig kvar en liten stund innan hon började i en travande takt ta sig mot den andre, okände vargen.

(Läs gärna infon om Athena för att förstå mer om hennes förflutna osv )

En lång, ljus ton kom svävande med vinden från andra sidan dalen. Derryveagh stämde upp igen, andades in, höjde nosen och släppte ut en serie dova toner. Vem är du? Han reste sig, ruskade på sig. Jag kommer. Han hoppade smidigt ner från klippblocket och travade iväg. Han lyssnade uppmärksamt, på vinden som drog fram över de öppna sluttningarna, enstaka brölanden från den stora bisonhjorden, tusentals små insekter och djur som rörde sig i gräset runt omkring honom, kvittranden från fåglarna omkring honom. Han skulle snart nå aspdungen och bäcken, och befann sig helt nära utkanten av bisonhjorden. De bevakade honom misstänksamt men gjorde ingen antydan till att flytta sig eller gripas av fruktan, en ensam varg kunde inte göra dem något. Derryveagh fortsatte envetet, suktande efter sällskap.

Utan att svara ökade Athena hastigheten och hoppade snabbt fram i det höga gräset. Hon följde det raka spåret från ljuden och fåglar och andra djur hoppade undan hennes väg. Vinden vände och ho kände den andra vargens doft. Behovet av sällskap fick henne att öka farten och skällde en gång när hon närmade sig. När hon såg den andre vargen saktade hon av och gick långsamt närmre. Hon stannade sedan några meter ifrån. Den svarta färgen fick det att rysa igenom henne. Men det var inte Devon så hon lugnande sig. "Vem är du?"

Han travade genom bäcken, som glatt porlande virvlade fram i dalens botten. Med ett litet hopp var han uppe på närmaste sten och sedan hoppade han i land på andra sidan. Närmast bäcken var gräset frodigt och grönt. Asparnas nyss utslagna löv darrade i vinden, vilket gav upphov till ett rasslande ljud. Vinden blåste hans lukt framåt, och han kunde därmed inte känna främlingens lukt. Han spanade uppåt sluttningen och fick syn på henne. En gråspräcklig, smidig varg som långsamt närmade sig. Han spetsade öronen än mer, andades kraftigt in nu när hon var tillräckligt nära för att han skulle kunna känna hennes doft. De stannade på avvaktande avstånd från varandra. Jag har inget ont i sinnet, sade han och det ryckte lite i svansspetsen, en antydan till en viftning. Han förhöll sig fortfarande neutralt, avvaktande. Derryvegah, svarade han. Och du? Han såg uppmärksamt på henne.