Slough Creek

Öppet rollspel

Slough Creek hade nästan svämmat över sina bräddar. Strömmen var stark, det lugna vattnet hade här förvandlats till en mindre fors. Livet var på väg att återvända hit efter den långa, bistra vintern. Snön låg fortfarande kvar i skuggan under träden, men här ute hade snön blottat det vissnade gräset från förra året, och detta års allra första grässtrån hade redan börjat titta upp ur marken. Luften var fylld av ljud, droppandet från den smältande snön, det forsande vattnet, vindens brusande, vingslag från den flock gäss som gick in för landning i strandkanten, kvittrandet från småfåglarna i närheten.

På andra sidan floden betade några wapitihjortar, deras uppmärksamhet var riktad mot Derryveagh som nosade runt i strandkanten. Han höjde huvudet och såg på dem, mötte ledarens blick. De visste båda två att hotet han utgjorde var obetydligt. Wapitin sänkte huvudet och fortsatte leta efter de späda, unga grässtråna hon tidigare varit upptagen med att leta efter. Derryveagh fortsatte att nosa efter något ätbart. Han hittade en död groda men det var inte mycket kvar av den, förmodligen hade den legat där ända sedan hösten, utan att någon upptäckt den. Han vädrade igen, fortsatte koncentrerat att söka efter något, efter vad som helst. En liten skalbagge. En plats där gräset var lite tillplattat, en hare hade legat där för några timmar sedan. Och, ett spår. Efter någon som korsat Slough Creek, alldeles nyligen. Han såg upp.

Slought creek hade nästan förvandlats till vattnets dal och Devil som avskydde vatten hoppade vigt över en översvämmad bäck, han nitade till och smög försiktigt fram när han fick syn på en flock hjortar. Men han var inte ute efter att döda, han skulle aldrig klara det ensam och nöjde sig med att skrämma dem. Trött gäspade han och gick från motsatt håll där hjortarna sprang iväg och uckades med lätthet få spår utav en hare, han smög ljudlöst fram och bet hårt tag i nacken på den helt omedvetna haren som dog utav en knäckt nacke.

Devils vita päls var tovig och skitig efter att ha rullat sig i det det vissna gräset och hans nos blodig efter att ha slukat en hare, han vädrar lugnt i luften på jakt efter intressanta spår. Han känner sig iakttagen och spanar bakom sig med rest ragg och dominant höjd svans, men ingen kom och Devil slappnade tillslut av men för ylar varnade för att göra sig hörd.

Derryveagh skrev:Öppet rollspel

Slough Creek hade nästan svämmat över sina bräddar. Strömmen var stark, det lugna vattnet hade här förvandlats till en mindre fors. Livet var på väg att återvända hit efter den långa, bistra vintern. Snön låg fortfarande kvar i skuggan under träden, men här ute hade snön blottat det vissnade gräset från förra året, och detta års allra första grässtrån hade redan börjat titta upp ur marken. Luften var fylld av ljud, droppandet från den smältande snön, det forsande vattnet, vindens brusande, vingslag från den flock gäss som gick in för landning i strandkanten, kvittrandet från småfåglarna i närheten.

På andra sidan floden betade några wapitihjortar, deras uppmärksamhet var riktad mot Derryveagh som nosade runt i strandkanten. Han höjde huvudet och såg på dem, mötte ledarens blick. De visste båda två att hotet han utgjorde var obetydligt. Wapitin sänkte huvudet och fortsatte leta efter de späda, unga grässtråna hon tidigare varit upptagen med att leta efter. Derryveagh fortsatte att nosa efter något ätbart. Han hittade en död groda men det var inte mycket kvar av den, förmodligen hade den legat där ända sedan hösten, utan att någon upptäckt den. Han vädrade igen, fortsatte koncentrerat att söka efter något, efter vad som helst. En liten skalbagge. En plats där gräset var lite tillplattat, en hare hade legat där för några timmar sedan. Och, ett spår. Efter någon som korsat Slough Creek, alldeles nyligen. Han såg upp.

OFF: Du behöver inte citera Och förresten, ditt konto ska ha din karaktärs namn. Vill du att jag ändrar det åt dig?

Den svarta nosen darrade till när han häftigt andades in. Tusentals små partiklar strömmade in i nosen men mest utmärkande för tillfället var doften av en främmande hane. Ögonblicket därpå hördes ett högt, utdraget ylande bara ett par hundra meter därifrån. Derryveagh spetsade öronen, slickade sig om nosen och började sedan följa spåret mot dess källa. Ylet ebbade ut i en sista klar ton. Den vita främlingen avtecknade sig skarpt mot det gulnade gräset. Derryveagh strök osäkert öronen bakåt. Hur stark var denna främling? Hans spår skvallrade inte om någon fysisk ohälsa. Derryveagh själv var svag efter att ha levt ensam så pass länge, även om kroppen var mjuk och smidig, även om han var snabb och uthållig, var han onekligen försvagad. Han närmade sig främlingen försiktigt, på sin vakt. Han intog en neutral hållning, varken underlägsen eller dominant, avvaktande.

Devil tittade frågande på vargen och vädrade lugnt i luften, han höjde svansen en aning och reste sin ragg men morrade inte eller gick till attack utan var rent utav nyfiken. Han närmade sig sakta den yngre hannen och viftade lätt på svansen med en viss vaksamhet, Devils vita päls avtecknade sig i gämnförelse med den andra hanen och han nosade lätt några decimeter framför honom.

Skulle han våga gå fram? Devil stod blickstilla och granskade den andra vargen från topp till tå, hanen var mindre och yngre men kvickare och slugare än vad han själv var. Han hade börjat bli till åren och sprang inte lika snabbt längre utan skrämda andra med endast sin styrka och ålder, så om man var riktigt ärlig med sig själv visste han att om det skulle bli bråk och denna hanen var dominant skulle det bli en tuff match.

OFF: Ditt konto ska ha samma namn som din karaktär Och så måste du placera ut startpoängen ordentligt, max 30, inte 60 / Admin (vars karaktär alltså är Veagh)

Derryveagh betraktade spänt främlingen samtidigt som han sakta närmade sig. Steg för steg tog han sig fram över gräset, vid ett avstånd på ungefär två meter stannade han. Öronen var spetsade, nosen darrade till när han andades in främlingens doft. Han höjde svansen en aning, men hela hans kroppshållning var fortfarande neutral, han var inte på något sätt en översittare. Men han vägrade visa sig underlägsen utan anledning. Vem är du? frågade han. Är du vänligt inställd? Det ryckte lite i svansspetsen.

Devil visade osäkert tänderna och höjde en aning på svansen men svarade inte så länge du är, hela han var på helspänn men gick fram för att nosa på den svarta hanen. Sakta gick han till vargens sida men inte alltför nära och luktade på honom vid armbågen och sedan vid halsen, han stelnade till och tittade vaksamt mot den andra hanen. Skulle han attackera eller inte?
Devil backade bak en bit och släppte inte blicken frånden andra och satte sig tungt ner i väntan på vargens drag..

OFF: Har fixat namnet, uppenbarligen

Varje fiber i hans kropp var spänd, när han försiktigt nosade på främlingen. Bakom öronen, vid svansen, armbågarna, samtidigt som hanen nosade på honom. Han slickade sig hastigt om nosen, visade inga tecken på aggressivitet eftersom främlingen inte heller gjorde det, även om han var uppmärksam. Han drog sig tillbaka igen, såg uppmärksamt på den vite främlingen. Vad heter du? frågade han, och viftade lite, lite på svansen.

Devil viftade nu lätt på svansen och ställde sig hastigt upp, han höjde stolt på sig och sade mjukt" White Devil, och du?"
Devils stora tassar grävde sig ner i marken och han luktade tyst i luften efter spännande lukter, han tittade vaksamt mot hanen men kände att denna varg var fredlig och kunde bli en god vän om han var den som han utgav sig vara. Han kliade sig lätt i sidan men hade ett vakande öga på hanen ifall att och tittade frågande på honom i väntan på svar.

De utgjorde en lustig kontrast. Denne främling, som presenterade sig som White Devil, med vit päls. Visserligen var benen, magen och svansen blöta och leriga, precis som på honom själv, men ändock var pälsen vit som snö. Derryveagh var djupt svart, med lite silverstänk runt nosen och på bröstet. Den äldre hanen var dessutom betydligt kraftigare än vad han själv var, ung och tanig. Derryveagh, svarade han. Öronen rörde lite på sig, fångade in bakgrundssurret omkring honom, men sedan spetsade han dem, riktade dem mot Devil igen. Slickade sig om nosen, rörde lite på svanstippen. Var kommer du ifrån?

"En dal långt härifrån, du?"

Devil sparade på orden och nosade lugnt i luften och fick vittring på rådjur, Jaga? Sade han och sprang förbi den svarta vargen, han saktade utav och smög ljudlöst fram en bit och lade sig sedan platt på magen. Devil spanade lugnt på villebråden som betade harmlöst.
Hungrigt slickade han sig om nosen och följde dom med blicken, han kastade ett öga därifrån han kom och hoppades att Veagh skulle följa med.

De svarta läpparna vinklades lite uppåt, han slickade sig om nosen. Kom hanen norrifrån kände han knappast någon som Derryveagh kände. Söderifrån, svarade Derryveagh. Långt åt söder, från Iskristalls flock. Han såg uppmärksamt på främlingen, fäste uppmärksamheten på samma rådjur som han gjort. Nej, sade han. Hellre wapitikalven jag passerade för en stund sedan, på andra sidan floden. Derryveagh spanade ut över de öppna gräsmarkerna med alla sinnen. Lyssnade till bruset från Slough Creek, andades in dofterna av fuktig, smältande vår, såg på silhuetterna av bergen långt borta. Våren var så efterlängtad för alla, inte bara här i dalen, eller i Yellowstone, utan överallt. Solen värmde skönt.

Devil fnös till men luktade i luften efter kalven han pratade om och fick genast vittring på den, ha n tittade som hastigast på den natt svarta vargen och smög sedan iväg. Han kände på lukten att kalven inte var långt ifrån och fick syn på den när den låg i gräset och tryckte, Devil lade sig en bit därifrån rätt bakom den och granskade den med hårda kalla ögon. Detta var hans byte, mat och det fanns ingen som kunde ändra på det.

Devils vita päls kamoflerade sig inte speciellt bra men kalven var inte beredd när han vigt hoppade och högg mot dess hals i hopp om att döda den direkt.

Derryveagh rörde sig lugnt efter den andre hanen. De passerade den strida strömmen i Slough Creek och kom upp blöta på andra sidan, Derryveagh ruskade häftigt på sig och vattnet stänkte omkring honom. Han kunde känna de stora hjortarnas misstänksamma blickar på sig. Devils blick fastnade på kalven som låg och tryckte i gräset, men när dess mamma gav ifrån sig en ljudlig varning kom den på fötter, just som Devil tog ett språng framåt, en hårsmån från att fälla den till marken. Derryveagh överblickade situationen ett ögonblick, såg på den flyende wapitin, på Devil och på kalven som höll sig tätt intill sin oroliga mor, och han började springa.

Med långa, vägvinnande och säkra språng flög han fram över gräset mot hjortarna, i deras ögon fanns rädsla, i Derryveaghs fanns målmedvetenhet. Han höll sig på ett lagom avstånd, avvaktade för att se vad Devil tänkte göra. Hjorden, som bestod av ett dussintal djur, förföljd av de båda vargarna, rörde sig snabbt över det blöta fjolårsgräset och de sista resterna av snö.

Irriterad över att ha missat gläffste han till högt och sprang efter den flyende hjorden, han höll sig på sidan långt ifrån farliga klövar och ilska mödrar men höll sin blick på den lilla kalven som förskräckt sprang vid sin mammas sida.
Devil sprang vid sidan om Wapiti hjorten och dess unge och högg modigt mot mamman för att få henne att stanna och sedna kunna få tag på ungen, hjorten gav honom en blick blandat med rädsla och ilska och stannade när Devil högg henne i sidan.

Han visste att han inte hade en chans mot denna stora starka Wapiti men om han höll henne underhållande kanske Veagh kunde få tag på ungen, hjorten sparkade med sina starka ben och sylvassa klövar och snuddade Devil vid baken som pep till men forsatte terrorisera hjorten.

Hjorden skingrades, de sprang åt alla håll när Devil fick hinden att stanna och ta upp kampen om sin avkommas liv. Derryveagh vände om, närmade sig smygande. Han strök öronen bakåt och blottade tänderna, morrade dovt och cirklade runt Devil och hinden. Kalven rullade med ögonen av skräck och höll sig tätt intill sin arga och rädda mor, deras fränder försvann allt längre bort. Derryveagh rörde sig snabbt genom gräset, försökte komma åt kalven men var oaktsam för ett ögonblick och träffades i bogen av en hård spark, som fick honom att ge ifrån sig ett skrikande gnäll. Han slank undan och sjönk ner på marken. Andningen var snabb och flämtande, han nosade på den ömmande muskeln.

Devil märkte att Veagh hade gjort illa sig och låt hinden springa iväg med sin kalv vid sidan, sakta gick han fram till den andra hanen och snusade mjukt brevid honom.
"Hur gick det?"
Devil blickade smärtsamt bak mot sin bak och kunde konstatera att det kulle ta ett tag innan det slutade göra ont, han satte sig vid hanen och inväntade lugnt ett svar från honom.

Han låg på mage i gräset och gnällde ömkligt. Även om han visste att skadan inte skulle orsaka några större besvär eller göra ont länge, imorgon skulle det nog bara vara lite ömt vid beröring, så var smärtan svår att ignorera. Wapitins hårda spark hade dessutom träffat rakt på en nerv och om det inte varit för pälsen hade man nästan kunna se blåmärket ta form. Det gick bra, sade Derryveagh och såg upp på Devil. Men det gör ont. Han suckade, slängde en blick på bogen; där det inte syntes något. Ska vi dra vidare? frågade han. Med ytterligare en tung suck reste han på sig och ruskade på sig, sträckte på sig och rörde sig haltande framåt ett par steg.

Ja om vi har tur hittar vi ett halvätet kadaver..
Devil gick sakta bakom Veagh som haltade fram och tittade sedan mot sin ömmande bak, han skämdes över att vara så gammal och ändå inte kunna döda en kalv men det var förståeligt då han hade levt på kadaver när han hade levt ensam.

Efter ett tag kom dom tillslut fram till en halväten wapiti och Devil gick hungrigt fram till den, han gav Veagh en blick som visade att han var större och började hungrigt äta. Han gillade verkligen denna Veagh men när det gällde att överleva så var han tvungen att sätta sig framför honom, efter att ha ätit färdigt backade ifrån kadavret och lade sig en bit ifrån för att slicka bort blodet han hade på sig.